Ensam och gråter
Jag vet inte hur mycket jag orkar mer, det värker i hela kroppen. Jag vill inte leva det livet jag lever. Helt utan vänner, helt utan någon som bryr sig om mig. Jag önskar att någon, en enda människa ska krama om mig och säga "Jag älskar dig". och verkligen mena det.
Det känns helt hopplöst, min mamma säger att jag bara tycker synd om mig själv. Och ja, det kanske jag gör. Vad ska jag annars göra? Mitt liv är helt tomt, och utan flyktvägar. Ska jag behöva ha en kudde som enda sängkamrat för resten av mitt liv? En enda kyss och en öm smekning längs kinden.... Är det för mycket begärt?
Mitt hjärta skriker medans det sakta förkolnas. Jag vill inte vara ensam i mörkret längre, om vi ändå var två.
Jag gömmer mig under täcket, det är varmt men jag fryser ändå. Finns du någonstans? Jag vill bara veta om jag måste sitta i väntrummet mycket länge till, eller om jag kan gå vidare och vara säker på att du inte finns.
Snälla svara
En grå framtid
Vad är det med mig egentligen? Varför kan jag inte bara få vara lycklig? Allt i min värld är upp och ner, ingenting fungerar som jag önskar. Jag mår dåligt hela tiden, ibland mer än vanligt. Jag har sådan ångest att det krampar i magen, jag har inte orken till att göra någonting. Jag vill inte gå upp ur sängen, men det går inte att sova hela tiden, tyvärr. Om jag ändå bara hade någonting att sysselsätta mig med, vad som helst.
Jag går och oroar mig och hoppas att jag kommer in på någon utbildning nu till hösten. Jag har inte lyckats hitta något jobb, och pengarna börjar ta slut. Vad ska jag göra egentligen? Jag har väldigt svårt för att prata med okända människor, men jag har ändå försökt att hitta ett jobb. Men det värkar inte bättre än att folk helt enkelt inte tycker om mig. Vad är det för fel på mig, ska det behöva vara såhär? Kommer jag behöva bo på gatan och samla tomburkar för att överleva? Jag vet inte vad jag ska ta mig till.... Om ändå ödet kunde ingripa för en gångs skull......
En suddig spegelbild
Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln längre, det som möter mig får mig bara att gråta. Ingenting är rätt, den där näsan, dom där kinderna.... Jag ser mer eller mindre ut som en bulldog, om du frågar mig. Det värsta är att folk alltid ljuger om man frågar, det är hör väll till god uppfostran att inte kalla folk fula rätt upp i ansiktet på dom. Men jag tål inte när dom säger att jag är söt, Söt? Jag har ingen lust att vara söt, söt är man när man är fem år och har råttsvansar på huvudet.
Att se in i dom där ögonen som möter mig få mig att må illa, jag klarar nästan inte av vardagen längre. Jag vågar knappt gå till affären, och om jag väl gör det så går jag och tittar ner i marken, och försöker undvika ögonkontakt med alla människor som tittar på mig. För alla tittar på mig, och följer mig med blicken. Inte ens solglasögon hjälper mot allt stirrande, varför måste dom titta på mig? Jag gör allt för att slippa gå ut, jag begraver mig i min säng och försöker sova så länge som möjligt för slippa vakna och möta världen. Vad är det som är så fel med mig?
Jag har god lust att krossa den där fruktansvärda synen som möter mig i spegeln, jag vill krossa spegeln och smeka mitt ansikte med glasskärvorna så att blodet börjar rinna ner från mina kinder. Likt tårar skall blodet droppa från mitt ansikte, och låta min kropp få bada i smärtan som uppfyller min själ. 
Fösta dagen på resten av mitt liv
Jag startade denna bloggen för att få en chans att skriva av mig mina känslor, utan att behöva vara orolig att någon jag känner kommer läsa det. Att skriva dagbok är alldeles för riskabelt, och jag är inte bäst på att gömma saker. Jag skulle känna mig väldigt sårbar, att veta att någon kan hålla mina känslor i handen, och läsa mina tankar utan min vetskap eller medvilja. Jag vill helst undvika det.
Därför erbjuder jag alla att dela mina tankar och känslor, utan att avslöja vem jag är.
Så välkomna alla anonyma läskunniga människor.
