nattenviskar

Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln längre, det som möter mig får mig bara att gråta. Ingenting är rätt, den där näsan, dom där kinderna.... Jag ser mer eller mindre ut som en bulldog, om du frågar mig. Det värsta är att folk alltid ljuger om man frågar, det är hör väll till god uppfostran att inte kalla folk fula rätt upp i ansiktet på dom. Men jag tål inte när dom säger att jag är söt, Söt? Jag har ingen lust att vara söt, söt är man när man är fem år och har råttsvansar på huvudet.

Att se in i dom där ögonen som möter mig få mig att må illa, jag klarar nästan inte av vardagen längre. Jag vågar knappt gå till affären, och om jag väl gör det så går jag och tittar ner i marken, och försöker undvika ögonkontakt med alla människor som tittar på mig. För alla tittar på mig, och följer mig med blicken. Inte ens solglasögon hjälper mot allt stirrande, varför måste dom titta på mig? Jag gör allt för att slippa gå ut, jag begraver mig i min säng och försöker sova så länge som möjligt för slippa vakna och möta världen. Vad är det som är så fel med mig?

Jag har god lust att krossa den där fruktansvärda synen som möter mig i spegeln, jag vill krossa spegeln och smeka mitt ansikte med glasskärvorna så att blodet börjar rinna ner från mina kinder. Likt tårar skall blodet droppa från mitt ansikte, och låta min kropp få bada i smärtan som uppfyller min själ.