Den lilla flickans rädsla för "it"
Min rädsla för sex har jag alltid haft, så länge jag kan minnas. Vad det beror på är inte helt klart, men den kan ha sin grund i många olika faktorer.
Jag ska börja från början, och ta alla händelser från start till slut.
Det första är den grova störningen jag fick under det odipala-stadiet, mina föräldrar levde fortfarande tillsammans då. Men jag fick aldrig någon kärlek från min pappa, om jag eller min bror någon gång smög in i föräldrarnas sovrum under natten och pappa vaknade så förvandlades han till ett monster. Han skrek och svor, och höjde alltid armen i samma hotfulla ställning, och jagade in oss på vårat rum där vi fick skäll. Jag var alltid rädd för honom.
När mamma och pappa skiljde sig, var jag ca 3½ -4 år. Jag, mamma och min bror flyttade till lägenhet, där min bror och jag fick dela rum. Jag träffade inte min pappa på minst ett år, för han ville inte träffa oss barn, han ville bara ha mamma tillbaka.
Min bror är fyra år äldre än mig, vid denna tidpungt var han åtta år. Vi delade våningssäng, och ibland sa han till mig att komma och lägga mig i hans säng. Där han juckade på mig, och om jag fick svårt att andas fick jag gör likadant på honom. Mer än så mins jag inte om dom händelserna, det kanske händer mer, vad vet jag.
Sedan flyttade mamma ihop med en annan man, som hon hade känt sen tonåren. Och vi hade börjat få träffa pappa igen.
Det jobbigaste då, var att pappa alltid prata illa om mamma. Han berättade gammla historier om henne, och om hur illa hon uppfört sig. Och mamma berättade oftast en helt motsatt historia. Så jag blev alltid helt förtvivlad varje gång jag varit hemma hos pappa och fått höra något, och frågade sedan mamma om det och hon berättade något annat. Så jag slets välldigt mycket mellan mamma och pappa där, för jag viste ju inte vem jag kunde lita på. Och vem kan ett barn lita på om inte sina föräldrar?
Och om mamma någon gång ställde pappa till svars för vad han hade sagt, så påstod han alltid att jag ljög, eller förvrängde det han hade sagt. Så det blev mitt fel att mamma och pappa bråkade.
Men annars så var allting ganska bra, det enda som var riktigt jobbigt, det var nätterna hemma hos min pappa.
Jag och min bror brukade sova över hos honom var annan helg, och ibland var jag där själv. Och jag tyckte det var jätte roligt, för pappa hade flera olika barnkanaler, och vi fick alltid en massa godis och behövde aldrig gå och lägga oss. Vi fick till och med sova i hans säng.
Men så kom det sig, jag är inte säker på varför, en extremt stor räddsla för att pappa skulle våldta mig.
Jag vet inte om det berodde på att mamma alltid frågade ut mig varje gång jag varit hos pappa, om jag haft det bra, om någonting hade hänt o.s.v, jag förstod precis vad hon syftade på, jag var inte dum för att jag var liten.
Eller om det berodde på en film jag såg en gång, där en liten svart flicka är på väg hem från affären och blir överfallen och våldtagen av två gammla snuskgubbar.
Jag kan inte minnas att han någonsin gjorde något, eller ens gjorde anntydningar på att han skulle. Jag var bara rädd.
Och den räddslan levde med upp i mycket hög ålder, jag var så rädd för sex att jag sa till alla att jag var asexuell.
Det tog mig och min pojkvän över ett år innan vi ens försöka ha sammlag, vi fick ta en bit i taget. Första gången han försökte få mig att ta på honom så skrek jag.
Och då var jag sjutton år.
Hur ska jag vara, för att du ska bli nöjd?
Men du säger sammtidigt, att du kan inte städa för att det är så tungt och jobbigt. Och jag kan förstå att du inte riktigt klarar av att göra vissa saker, som t.ex tömma kattlåda, för att du har ont i knä och rygg. Men det är precis lika jobbigt att städa, laga mat, tvätta och hålla fint för alla andra. Du är inte ensam om att tycka att det är ansträngande.
Men jag gör alla dom här sakerna för våran skull, men du lägger inte ens märke till det. Det betyder ingenting för dig att jag springer fyra våningar upp och ner i flera timmar när vi har tvättid, eller att jag måste bära alla dom där kilorna tvätt, trotts att jag nästan kollappsar. Och så blir du sur när jag ber dig om så enkla saker, som att lägga din smuttstvätt i tvättkorgen istället för under soffbordet, att sätta tillbaka din tandborste i tanborststället, att slänga skräp och tomma förpackningar i soppåsen och inte lägga det över hela lägenheten. Om jag påpekar någonting som jag tycker att du gör fel, då blixtrar du till direkt. "Sluta tjata på mig" "Sluta gnälla på mig" "Hade jag viljat ha det så här så hade jag bott kvar hemma"
Och det värsta är när du börjar klaga och gnälla om saker och ting, istället för att fråga mig om jag kan göra någonting åt det. T.ex när du är hungrig så tjatar du bara om hur hungrig du är, att det inte finns någonting att äta i hela lägenheten, att du inte har några pengar och att du vill ha pizza. Varför kan du inte bara fråga mig om jag kan laga mat till dig?
Och om jag frågar dig och jag kan fixa någonting till dig att äta, då svarar du bara "Nej, det är för jobbigt" eller "Nej, det blir för krongligt".
Det är väll inte konstigt att jag blir ledsen? För även om jag snällt erbjuder mig att hjälpa dig säger du bara nej, men du forsätter endå gnälla tills jag gör någonting åt det. Är det så svårt för dig att be om saker?
Jag börjar bli tokig.
Vad ska jag gör igentligen? Hur ska jag vara igentligen? Vad gör jag för fel? Svara mig på det, snälla!
För jag kan inte förbättra mina fel om du inte säger någonting.
Det känns också så sorgligt att jag inte kan säga det här direkt till dig, för då hade du bara sett det som att jag klankar ner då dig. Men det är inte alls det som är meningen, jag vill bara att vi ska kunna prata om saker och lösa problem på ett vuxet och civiliserat sätt. Hjälp mig någon.....
Snälla......
Ensam och gråter
Jag vet inte hur mycket jag orkar mer, det värker i hela kroppen. Jag vill inte leva det livet jag lever. Helt utan vänner, helt utan någon som bryr sig om mig. Jag önskar att någon, en enda människa ska krama om mig och säga "Jag älskar dig". och verkligen mena det.
Det känns helt hopplöst, min mamma säger att jag bara tycker synd om mig själv. Och ja, det kanske jag gör. Vad ska jag annars göra? Mitt liv är helt tomt, och utan flyktvägar. Ska jag behöva ha en kudde som enda sängkamrat för resten av mitt liv? En enda kyss och en öm smekning längs kinden.... Är det för mycket begärt?
Mitt hjärta skriker medans det sakta förkolnas. Jag vill inte vara ensam i mörkret längre, om vi ändå var två.
Jag gömmer mig under täcket, det är varmt men jag fryser ändå. Finns du någonstans? Jag vill bara veta om jag måste sitta i väntrummet mycket länge till, eller om jag kan gå vidare och vara säker på att du inte finns.
Snälla svara
En grå framtid
Vad är det med mig egentligen? Varför kan jag inte bara få vara lycklig? Allt i min värld är upp och ner, ingenting fungerar som jag önskar. Jag mår dåligt hela tiden, ibland mer än vanligt. Jag har sådan ångest att det krampar i magen, jag har inte orken till att göra någonting. Jag vill inte gå upp ur sängen, men det går inte att sova hela tiden, tyvärr. Om jag ändå bara hade någonting att sysselsätta mig med, vad som helst.
Jag går och oroar mig och hoppas att jag kommer in på någon utbildning nu till hösten. Jag har inte lyckats hitta något jobb, och pengarna börjar ta slut. Vad ska jag göra egentligen? Jag har väldigt svårt för att prata med okända människor, men jag har ändå försökt att hitta ett jobb. Men det värkar inte bättre än att folk helt enkelt inte tycker om mig. Vad är det för fel på mig, ska det behöva vara såhär? Kommer jag behöva bo på gatan och samla tomburkar för att överleva? Jag vet inte vad jag ska ta mig till.... Om ändå ödet kunde ingripa för en gångs skull......
En suddig spegelbild
Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln längre, det som möter mig får mig bara att gråta. Ingenting är rätt, den där näsan, dom där kinderna.... Jag ser mer eller mindre ut som en bulldog, om du frågar mig. Det värsta är att folk alltid ljuger om man frågar, det är hör väll till god uppfostran att inte kalla folk fula rätt upp i ansiktet på dom. Men jag tål inte när dom säger att jag är söt, Söt? Jag har ingen lust att vara söt, söt är man när man är fem år och har råttsvansar på huvudet.
Att se in i dom där ögonen som möter mig få mig att må illa, jag klarar nästan inte av vardagen längre. Jag vågar knappt gå till affären, och om jag väl gör det så går jag och tittar ner i marken, och försöker undvika ögonkontakt med alla människor som tittar på mig. För alla tittar på mig, och följer mig med blicken. Inte ens solglasögon hjälper mot allt stirrande, varför måste dom titta på mig? Jag gör allt för att slippa gå ut, jag begraver mig i min säng och försöker sova så länge som möjligt för slippa vakna och möta världen. Vad är det som är så fel med mig?
Jag har god lust att krossa den där fruktansvärda synen som möter mig i spegeln, jag vill krossa spegeln och smeka mitt ansikte med glasskärvorna så att blodet börjar rinna ner från mina kinder. Likt tårar skall blodet droppa från mitt ansikte, och låta min kropp få bada i smärtan som uppfyller min själ. 
Fösta dagen på resten av mitt liv
Jag startade denna bloggen för att få en chans att skriva av mig mina känslor, utan att behöva vara orolig att någon jag känner kommer läsa det. Att skriva dagbok är alldeles för riskabelt, och jag är inte bäst på att gömma saker. Jag skulle känna mig väldigt sårbar, att veta att någon kan hålla mina känslor i handen, och läsa mina tankar utan min vetskap eller medvilja. Jag vill helst undvika det.
Därför erbjuder jag alla att dela mina tankar och känslor, utan att avslöja vem jag är.
Så välkomna alla anonyma läskunniga människor.
