Hur ska jag vara, för att du ska bli nöjd?
Jag tycker att jag gör allt jag kan för att vi ska ha det så bra som möjligt, men ingenting jag gör duger eller räknas. Jag städar för att vi ska ha det fint, och du säger hela tiden "det är ju inte jobbigt eller krävande att bara göra hushållsysslor, du har det så bra som bara går i skolan, medans jag måste jobba hela tiden. Du har det så jävla lätt, det finns ingenting i ditt liv som är jobbigt eller svårt. Du bara gnäller och klagar på mig hela tiden."
Men du säger sammtidigt, att du kan inte städa för att det är så tungt och jobbigt. Och jag kan förstå att du inte riktigt klarar av att göra vissa saker, som t.ex tömma kattlåda, för att du har ont i knä och rygg. Men det är precis lika jobbigt att städa, laga mat, tvätta och hålla fint för alla andra. Du är inte ensam om att tycka att det är ansträngande.
Men jag gör alla dom här sakerna för våran skull, men du lägger inte ens märke till det. Det betyder ingenting för dig att jag springer fyra våningar upp och ner i flera timmar när vi har tvättid, eller att jag måste bära alla dom där kilorna tvätt, trotts att jag nästan kollappsar. Och så blir du sur när jag ber dig om så enkla saker, som att lägga din smuttstvätt i tvättkorgen istället för under soffbordet, att sätta tillbaka din tandborste i tanborststället, att slänga skräp och tomma förpackningar i soppåsen och inte lägga det över hela lägenheten. Om jag påpekar någonting som jag tycker att du gör fel, då blixtrar du till direkt. "Sluta tjata på mig" "Sluta gnälla på mig" "Hade jag viljat ha det så här så hade jag bott kvar hemma"
Och det värsta är när du börjar klaga och gnälla om saker och ting, istället för att fråga mig om jag kan göra någonting åt det. T.ex när du är hungrig så tjatar du bara om hur hungrig du är, att det inte finns någonting att äta i hela lägenheten, att du inte har några pengar och att du vill ha pizza. Varför kan du inte bara fråga mig om jag kan laga mat till dig?
Och om jag frågar dig och jag kan fixa någonting till dig att äta, då svarar du bara "Nej, det är för jobbigt" eller "Nej, det blir för krongligt".
Det är väll inte konstigt att jag blir ledsen? För även om jag snällt erbjuder mig att hjälpa dig säger du bara nej, men du forsätter endå gnälla tills jag gör någonting åt det. Är det så svårt för dig att be om saker?
Jag börjar bli tokig.
Vad ska jag gör igentligen? Hur ska jag vara igentligen? Vad gör jag för fel? Svara mig på det, snälla!
För jag kan inte förbättra mina fel om du inte säger någonting.
Det känns också så sorgligt att jag inte kan säga det här direkt till dig, för då hade du bara sett det som att jag klankar ner då dig. Men det är inte alls det som är meningen, jag vill bara att vi ska kunna prata om saker och lösa problem på ett vuxet och civiliserat sätt. Hjälp mig någon.....
Snälla......
Men du säger sammtidigt, att du kan inte städa för att det är så tungt och jobbigt. Och jag kan förstå att du inte riktigt klarar av att göra vissa saker, som t.ex tömma kattlåda, för att du har ont i knä och rygg. Men det är precis lika jobbigt att städa, laga mat, tvätta och hålla fint för alla andra. Du är inte ensam om att tycka att det är ansträngande.
Men jag gör alla dom här sakerna för våran skull, men du lägger inte ens märke till det. Det betyder ingenting för dig att jag springer fyra våningar upp och ner i flera timmar när vi har tvättid, eller att jag måste bära alla dom där kilorna tvätt, trotts att jag nästan kollappsar. Och så blir du sur när jag ber dig om så enkla saker, som att lägga din smuttstvätt i tvättkorgen istället för under soffbordet, att sätta tillbaka din tandborste i tanborststället, att slänga skräp och tomma förpackningar i soppåsen och inte lägga det över hela lägenheten. Om jag påpekar någonting som jag tycker att du gör fel, då blixtrar du till direkt. "Sluta tjata på mig" "Sluta gnälla på mig" "Hade jag viljat ha det så här så hade jag bott kvar hemma"
Och det värsta är när du börjar klaga och gnälla om saker och ting, istället för att fråga mig om jag kan göra någonting åt det. T.ex när du är hungrig så tjatar du bara om hur hungrig du är, att det inte finns någonting att äta i hela lägenheten, att du inte har några pengar och att du vill ha pizza. Varför kan du inte bara fråga mig om jag kan laga mat till dig?
Och om jag frågar dig och jag kan fixa någonting till dig att äta, då svarar du bara "Nej, det är för jobbigt" eller "Nej, det blir för krongligt".
Det är väll inte konstigt att jag blir ledsen? För även om jag snällt erbjuder mig att hjälpa dig säger du bara nej, men du forsätter endå gnälla tills jag gör någonting åt det. Är det så svårt för dig att be om saker?
Jag börjar bli tokig.
Vad ska jag gör igentligen? Hur ska jag vara igentligen? Vad gör jag för fel? Svara mig på det, snälla!
För jag kan inte förbättra mina fel om du inte säger någonting.
Det känns också så sorgligt att jag inte kan säga det här direkt till dig, för då hade du bara sett det som att jag klankar ner då dig. Men det är inte alls det som är meningen, jag vill bara att vi ska kunna prata om saker och lösa problem på ett vuxet och civiliserat sätt. Hjälp mig någon.....
Snälla......
Kommentarer
Trackback
