Den lilla flickans rädsla för "it"
Min rädsla för sex har jag alltid haft, så länge jag kan minnas. Vad det beror på är inte helt klart, men den kan ha sin grund i många olika faktorer.
Jag ska börja från början, och ta alla händelser från start till slut.
Det första är den grova störningen jag fick under det odipala-stadiet, mina föräldrar levde fortfarande tillsammans då. Men jag fick aldrig någon kärlek från min pappa, om jag eller min bror någon gång smög in i föräldrarnas sovrum under natten och pappa vaknade så förvandlades han till ett monster. Han skrek och svor, och höjde alltid armen i samma hotfulla ställning, och jagade in oss på vårat rum där vi fick skäll. Jag var alltid rädd för honom.
När mamma och pappa skiljde sig, var jag ca 3½ -4 år. Jag, mamma och min bror flyttade till lägenhet, där min bror och jag fick dela rum. Jag träffade inte min pappa på minst ett år, för han ville inte träffa oss barn, han ville bara ha mamma tillbaka.
Min bror är fyra år äldre än mig, vid denna tidpungt var han åtta år. Vi delade våningssäng, och ibland sa han till mig att komma och lägga mig i hans säng. Där han juckade på mig, och om jag fick svårt att andas fick jag gör likadant på honom. Mer än så mins jag inte om dom händelserna, det kanske händer mer, vad vet jag.
Sedan flyttade mamma ihop med en annan man, som hon hade känt sen tonåren. Och vi hade börjat få träffa pappa igen.
Det jobbigaste då, var att pappa alltid prata illa om mamma. Han berättade gammla historier om henne, och om hur illa hon uppfört sig. Och mamma berättade oftast en helt motsatt historia. Så jag blev alltid helt förtvivlad varje gång jag varit hemma hos pappa och fått höra något, och frågade sedan mamma om det och hon berättade något annat. Så jag slets välldigt mycket mellan mamma och pappa där, för jag viste ju inte vem jag kunde lita på. Och vem kan ett barn lita på om inte sina föräldrar?
Och om mamma någon gång ställde pappa till svars för vad han hade sagt, så påstod han alltid att jag ljög, eller förvrängde det han hade sagt. Så det blev mitt fel att mamma och pappa bråkade.
Men annars så var allting ganska bra, det enda som var riktigt jobbigt, det var nätterna hemma hos min pappa.
Jag och min bror brukade sova över hos honom var annan helg, och ibland var jag där själv. Och jag tyckte det var jätte roligt, för pappa hade flera olika barnkanaler, och vi fick alltid en massa godis och behövde aldrig gå och lägga oss. Vi fick till och med sova i hans säng.
Men så kom det sig, jag är inte säker på varför, en extremt stor räddsla för att pappa skulle våldta mig.
Jag vet inte om det berodde på att mamma alltid frågade ut mig varje gång jag varit hos pappa, om jag haft det bra, om någonting hade hänt o.s.v, jag förstod precis vad hon syftade på, jag var inte dum för att jag var liten.
Eller om det berodde på en film jag såg en gång, där en liten svart flicka är på väg hem från affären och blir överfallen och våldtagen av två gammla snuskgubbar.
Jag kan inte minnas att han någonsin gjorde något, eller ens gjorde anntydningar på att han skulle. Jag var bara rädd.
Och den räddslan levde med upp i mycket hög ålder, jag var så rädd för sex att jag sa till alla att jag var asexuell.
Det tog mig och min pojkvän över ett år innan vi ens försöka ha sammlag, vi fick ta en bit i taget. Första gången han försökte få mig att ta på honom så skrek jag.
Och då var jag sjutton år.
